Jag kommer ihåg våran resa, från två att bli tre. Denna urgulliga bubbla där allt var så nytt och ivrig var man över livet skulle bli som en ung nybliven förälder. Hur skulle man vara som mamma? Hur skulle bebisen se ut? Skulle förlossningen gå bra? Har jag allt till pyret? Hur ska man klä dom? Hur ofta ska man mata? Det var så mycket frågor som man aldrig fick besvarade. Men ändå så gick dom där 9 månaderna så sakta men ändå så fort! Grabben som visade sig skulle vara en Kevin christoffer var en otroligt snäll, blyg, filosofisk, motorintresserad och charmig kille. Men också en riktig retsticka som höll mamma och pappa vaken på nätterna ungefär det första året! En zombie-morsa helt enkelt.
Där och då är jag så tacksam över att jag hade en gravid bästa vän att bolla ideer med och luta huvudet emot. Ingen kan nog förstå hur mycket man nojjar sig över småsaker och hur man velar genom barnvagnsköp, kläder, nappflaskor, hur dom ska sova eller vad man gör om dom får kolik 🙂 Ni vet, en typisk mammas oro. Men det visade ju sig att förlossningen var långdragen och jag kämpade på länge! Men tillslut kom han ju ut <3 En fin prins.
Och helt plötsligt med allt man har gjort tillsammans och alla minnen, så fyller han fyra år. Det låter rätt lite, men tiden från att dom är bebisar till dom är rätt så oberoende av en är så K.O.R.T! Från att få hålla en sånhär plutt som inte ens klarar av att hålla upp nacken till att 4 år senare köra fyrhjuling, prata, gå på dagis och klara alla vardagsgrejer så gott som själv är nästan lite läskigt. Många gånger har jag tänkt att jag vill spola tillbaka tiden och bara få uppleva det igen. Njuta ännu mer <3
Trots att han retar gallfeber på lillebror, kommer ner 5 ggr när han ska gå och sova för att dricka/smörja munnen/kissa/hämta gubbar/ge en puss/ ge en kram/ hämta nytt vatten..You know the story! Så är man alltid lättad när barnen får gå på dagis och man får andas. Men så saknar man dom ändå hela tiden och skyndar sig för att bara få träffa dom en kvart innan man börjar på jobb nr 2 som idag.
Med detta vill jag säga! Finaste Kevin. Jag är så glad att du kom till oss. Att du är den du är. Att du står på dig och lär oss så mycket. Att du tar hand om din lillebror och sköter om honom på dagis. Att du förlåter oss om vi vart trötta eller sura, och ändå säger att vi älskar varann. Att du är påhittig och kramgo. Att du bara är du! Vi älskar dig så.
Och jag hoppas att du blev glad över den stora Hulken gubben pappa hade sågat ut med motorsågen & kämpat med på kvällarna när du somna. Och att du blev tacksam över fyrhjulingen som du ska få köra så mycket med nu framöver! Och framförallt ditt kalas & att du har så många som står bakom dig.
Här kommer lite bilder från dina kalas! <3
Senaste kommentarer