Hej på er alla fina hjärtan!
Det här inlägget har vart rätt svårt att skriva faktiskt för jag vet inte vart jag ska börja. Eller hur jag ska börja. Så det får helt enkelt bli såhär! Mina känslor och tankar har vart så blandade dom senaste månaderna, en hel vild bergodalbana.
Mitt liv, vårt liv tog en totalvändning för 6 månader & 17 dagar sen. Det är sådan lång historia så jag kommer dela upp den i olika bitar helt enkelt 🙂 Bara att skriva om det gör att jag får en klump i magen..Sen jag blev gravid med våran prinsessa har jag alltid känt att det var något speciellt med henne. Hon kom till oss envis än en åsna och som gjutet i sten att hon skulle vara kvar. Sagt och gjort. Dagarna gick och jag började känna mig allt tröttare och tröttare. Denna graviditet tyckte jag var så olik mina tidigare två på det viset. Min ork försvann fortare, jag samla på mig vätska, kände mig konstant sjuk, somna på soffan, uppsvälld, drack flera liter per dag men kissade aldrig ut det, tyngdkänsla i huvudet & ont vid revbenen. Men man viftar ju bort sånt väldigt fort. Kanske jag var sjuk? Kanske de är annorlunda att vänta flickor? Man kan ju samla på sig vätska Osv.
Dum som jag var fortsatte jag med min envishet i samma tempo. Jobbade & slet mycket på egen hand hemma. Tills en dag – En dag jag egentligen var helt kaputt att kunna jobba. Mina ögon var så trötta & jag hade fått mitt första flimmer. Detta var 8 november 2016 kl 16:20.
Jag hade precis kommit till pizzan där jag skulle extraknäcka. Jag hann inte mer än komma dit innan jag fick flimret för ögonen igen. Men eftersom man jobbar i princip själv så sket jag i det utan att pausa & fortsatte hacka paprika, gurka mm. I mitt huvud tänkte jag att jag höll på få migrän, fast huvudvärken kom aldrig. Flimret höll i sig i nästan 1 timme och jag försökte verkligen göra dom där pizzorna runda. Fick fråga min kusin om dom såg ”okej” ut eftersom blicken sluddra så.
Proppade i mig lite socker och hoppades på ett under. Och jajjmen, det försvann efter ett tag. När jag väl kom hem vid 23;00 hoppade jag direkt i säng. Var ju dagis imorgon.
Men på nå vis kunde jag inte släppa det som hade hänt. Fick en dålig magkänsla..Gav upp tanken och somnade sött ovetandes om morgondagens dom.
Slog upp mina gröna ögon och laddade inför dagis. De var frukost för barnen och stress till tusen. Pratade med mamma och berättade vad som hände igår, hon tyckte jag skulle kolla upp det. Men, jag lämna barnen & plockade upp min kusin Tina. Bestämde mig för att iallafall ringa min barnmorska och kolla om jag kunde lämna ett urinprov & kolla blodtryck trots att jag hade ett MVC tid på fredagen.
Laponia ligger så nära dagis så jag sa att vi åker dit först innan vi far och äter frukost, handlar julpynt och surrar strunt. Kommer in på rummet där vi snackar goja när hon helt plötsligt sitter där och tar blodtrycket, varav hon säger; – Men Ida, du har ju högt blodtryck! (145/106).
Jag som annars i princip är död, alltså lågblodtryckare reagerar ju..:) Får ta & lämna kissprov och där hade jag 4+ i urinen. Inte alls bra. Blir snabbt skickad till förlossningen för närmare kontroll, ctg kurva mm.
Vi konkar oss dit jag & kusinen. Får lägga mig inne på ett rum där dom försöker få en bra kurva ~ Hopplöst. Fialottan i magen vägrar ligga still och är mer vild än tam! Dom sa t om åt andra personalen att det är en busig bebis inne på rummet 🙂 Det sluta med att jag, kusinen & barnmorskan turades om att hålla dosan tryckt mot magen för att få en okej kurva.
Under tiden väljer dom att ge mig kortisonspruta & intravenöst för mognaden av bebisens lungor. Nu började jag känna mig lite fundersam. Men ändå sten lugn. Jag förstår vad som händer, men det är så overkligt. Ringer till karln och säger att jag kommer nog inte hinna hämta barnen till kl 14:00 som det var sagt. Jag är övertygad om att jag blir hemskickad men med mer kontroller hos MVC. Hmf..
Blir sedan skickad för att göra ett ultraljud. Nu är jag i vecka 28+1 när allt det här sker. Bebisen är en livlig donna som verkar ha de bra där inne. Bra med fostervatten, flöde, moderkaka och allt. Däremot ca 23 % tillväxthämmad. Inget jag reagera på heller eftersom båda pojkarna vart det.
Kvinnan som gör ultraljudet kollar på mig, och säger såhär; – Eftersom du är i vecka 28+1 och barnet är mindre, samt att du hade så höga proteiner & blodtryck så måste jag skicka dig till sunderbyn. Skulle det dra igång är det bättre att du är på plats där.
Nu börjar tankarna snurra lite. Vadå sunderbyn? Jag ska ju hem till min familj. Jag ska ju köpa julpynt. Och nu går det fort.
Dom hinner meddela olika bud på knappt 30 minuter. Ena gången ska jag fixa transport själv, andra tåg,tredje taxi och slutligen blir det ambulans. Jag får panik och ringer till mamma och säger hon måste komma med några saker till mig. Hon skyndar sig hem, rafsar åt sig lite prylar och kommer till BB.
Jag hinner äta min frukost/lunch/middag innan vi sätter oss ner på en bänk. Vi sitter inte alls länge innan ambulanspersonalen kommer & jag hoppar upp på båren. Vinkar av mamma & tittar ut genom ambulansensfönster. Där står stackars mamma med gråten i ögonen..Och lilla jag, så ensam påväg bort från min familj som skulle visa sig bli längre än jag trott. Jag hade aldrig varit ifrån barnen så länge. Det var jag som höll vardagen flytande, hur skulle de nu gå? Arbetspasset som jag hade samma dag blev ju knappast av. Allt gick så himla fort.
Jag hade nu konstaterats ha havandeskapsförgiftning/Help. Varför just vi? 🙁
Fortsättning följer imorgon..❤
Senaste kommentarer