Där i mörkret nånstans efter vägen for jag & lilla bebisen i magen, bara vi två som skulle visa sig bli en lång resa.
Jag kommer såväl ihåg den förnekelsen jag hade inom mig. Den där känslan av att jag inte ville inse hur jag egentligen mådde. Jag ville inte alls visa upp hur orolig jag var eller hur ledsen jag kände mig. Där & då ville jag bara grina. Grina över att tas ifrån min familj, över situationen, att kanske förlora barnet i magen och orolig över att inte få ge barnen den julen som jag ville. Men jag bet ihop och försökte prata på som vanligt och dra några skämt i ambulansen. Det fick mig att må lite bättre.
Efter att ha fått ta oändliga blodtryckskontroller, byte av ambulans och att känslan av tomhet bubblat upp till ytan så var vi där. Vi var framme, mitt kommande hem ~ Sunderby sjukhus.
Jag rullas snabbt in på BB där dom ganska direkt kopplar upp mig på CTG, tar blodtryck och gör en hälsokoll. Känslan är ännu desamma, skuldkänslor för allt hemma & de som har hänt. Varje timme kommer dom in för blodtryckskontroll, även under natten. Får besked om att jag kommer få stanna där åtminstone 4 veckor till tills jag är i v 32 när dom tar emot i Gällivare.
Nu kändes det förjävligt. Jag var nästan arg att jag valde att behålla henne. Förbannad att min kropp inte skötte sig eller ens kunde bära ett barn som man ska. Hon drog mig ifrån allt som jag höll i ett järngrepp, mina barn. Min nya hund. Min familj. Min säng. Min karl. Mitt liv.
Trots denna frustration somna jag tillslut..Fick samla mina tankar & kände en positiv känsla där någonstans. Jag är hemma på nolltid.
Under nästa morgon (10 november) blir schemat någorlunda snarlikt. Får äta frukost i sängen, blodtryckskontroller och ett besök till neoantal avdelningen. När jag gick dit kändes det så långt borta. Hade inte alls en känsla att de var just jag som skulle hamna där på Iva rummet sittandes med en prematur. Gick mest dit bara.för att dom tyckte det. Dagen gick & tillslut vart det dags för Ultraljud.
Vi gick igenom lillans alla delar, flöden och storlek. En livlig och frisk tös med gott om vatten och allt tydde på att hon hade det bra fast jag inte hade det.
Pratade mycket i telefon här för att ventilera. Fick låna nå duschkräm där vid 19:30 för att äntligen bli lite fräsch igen. Lyckan att få vara ensam i mina tankar. Fick dock inte låsa, men det var underbart ändå. Nu ligger jag & tittar på en film, bara försvinner in i en annan värld. Har pratat med robban & sagt att allt ser bra ut och förmodligen är det långt borta tills tösabiten kommer ut. Vi mådde ju bra.
En sköterska kommer in i rummet ca.21:00 för att sätta på mig en CTG kurva. Detta var ej ordinerat utan hon tyckte det skulle vara bra att ha lite koll innan skiftbytet. Otroligt nog så ligger hon still i magen & CTG körs igång.
Ca 21:40 börjar dom märka förändrat mönster utifrån kurvan. Den blir hoppig, dålig hjärtfrekvens och ser inte speciellt bra ut. Detta pågår i ungefär 10 minuter. Dvs lång bradycardi i magen.
En sköterska kommer in och ser lite funderande ut. Sätter sig brevid mig, rör om på ctg dosan för att försöka få en bättre kurva. Jag vet att jag uppfattar att hjärtslagen låter som att dom är ”långt bort”. Hjärtfrekvensen är nu på 98. Hon grejar runt och jag får byta position. Hon ropar in en annan som testar samma sak. Dom börjar diskutera om att de ska hämta en doktor som får kolla med ultraljud på hjärtat. Bara ca 1 minut senare kommer han in med en ultraljuds monitor.
Nu går det snabbt.
Doktorn smetar snabbt på gele och ser genast att hjärtat slår alldeles för sakta. Jag kollar på skärmen & ser att sådär ska det inte se ut. Får byta position igen, men det blir värre. Han säger – Hon får bli snittad!
21:52 ~ Sköterskorna trycker på knappen brevid min säng. Jag uppfattar att folk kommer springandes från olika håll och sliter på sig rockar. Jag rullas in ca 4 rum bort från det jag lega. En kvinna håller mig i handen och säger att det kommer gå bra.
Hon ber mig snabbt flytta över till en annan säng inne på operations salen & tar fram en mask. Hon ber mig andas i masken & jag frågar skämtsamt; – Med öppen eller stängd mun?
21:53 ~ Jag får masken framför munnen, ser den starka lampan, hon står ovanför mitt huvud med handen på axeln och sen blir det svart.
21;54 ~ Nellie föddes. 1100 gram, 37 cm lång och skrek på en gång. Helt perfekt.
Under katastrofsnittet råkade dom vrida på ett läkemedel som jag ej tål samt att maskinen inte var ren. Eller jag steriliserad. Jag flyttas därför till IVA under bevakning.
Ca 04:20 ~ Jag öppnar mina ögon för första gången efter snittet. Det jag ser är Robban som kommer gåendes mot mig & jag inser snabbt att jag inte längre är med barn. Vet inte vad jag frågade först, men jag var super nojig över hur mamma mådde. Hon är så känslig för sånt här.
Jag sväljer och de känns så konstigt i halsen. Har både sond och syrgas i näsan. Dropp, infarter och pulsmätare. Uppkopplad till max. När Robban berätta att han hade träffat vår tjej och att han hade kommit vid 2, så fatta jag de knappt. Var jag mamma igen? Och vad hade just hänt?
Nu börja neo resan..♡
Senaste kommentarer